Salvia. Salvia officinalis, kryddsalvia.

Missa inte:

Special om grönmassa!

Adresser till fröfirmor

Gratis rådgivning

Natur och Trädgård
Bokförlag
Dormen Bäcklunda 157
716 94 Mullhyttan
Tel: 0585-40044
Mob: 070-6867519
Mail: info@naturochtradgard.se

Senast ändrad
2010-04-01

Kryddsalvia, Salvia officinalis, är inte bara vacker, hela växten har en aromatisk doft.
Foto: Istockphoto

Salvia. Historia - tro och övertro

Text: Lisbeth Almark

På blomsterspråket står salvian för husliga dygder, bot och befrielse. Skickad till någon betyder den ”blotta tanken på dig får mitt hjärta att banka”.

Salvian var en av de 90 medicin- och kryddörterna som Karl den Store på 800-talet bestämde skulle odlas i hela hans rike. I många böcker kan man läsa att våra mest kända kryddväxter fördes till Norden av munkarna. Det kan förstås vara rätt vad gäller en del, men modern forskning har visat att flera kryddväxter odlades redan under vikingatiden. Inte så märkligt, egentligen, vikingarna for på långa resor och hade med sig många nya kunskaper och nyttigheter när de kom hem.

Den grekiske läkaren Dioscorides, 40-90 e Kr, ordinerade salvia mot blödningar, skador, feber, njursten och oregelbundna menstruationer.

Kryddsalvian rekommenderades av Hildegard av Bingen och den arabiska Salernoskolan frågade: ”Varför skall en människa dö i vars trädgård det växer salvia?” Svaret blev: ”Mot dödens makt finns inget bot i trädgårdarna.” I samma anda framstår det engelska rimmet: ”He that would live for aye, must eat sage in May” (Sage=salvia på engelska).

Salernoskolan räknade på 1100-talet upp alla de sjukdomar som kryddsalvian ansågs vara i stånd att bota. Den räknades under både antiken och medeltiden som en universalmedicin.

Under den stora pesten 1630 i Touluse var smittskyddsmedlet en vinäger, som innehöll salvia, timjan, lavendel och rosmarin.

Salvians finaste egenskaper ansågs vara dess djupa renande verkan. Den renade både fysiskt och psykiskt. Fysiskt i den meningen att gudarna använde den i sitt livselixir. Det sades också att om man brände den hemma så renade den luften från sjukdomar, tobakslukt och ovälkomna andar.

Linné berättar att avkok av salvia eller salviate är bra för galna och sjuka, det är stärkande, nervlugnande och ett bra medel mot nattliga svettningar.

Enligt medeltida kärleksmagi fungerade salvia på följande sätt: Stick tre hål i ett salviablad och dra sedan genom hålen ett av dina egna hårstrån tillsammans med ett hårstrå från den kvinna du åtrår. Gräv därefter ner bladet med hårstråna under hennes dörrtröskel. Hon kommer att älska dig evinnerligen.

Ett annat alternativ, om man ville att någon skulle fatta en brinnande kärlek till en, var att man tog tre salviablad och på det första skrev man Adam och Eva, på det andra Jesus Maria och på det tredje sitt eget namn. Därefter brände man de tre bladen till aska och utan att någon såg det skulle man sedan röra ned askan i maten eller drycken till den som skall bli förälskad.

Redan under antiken lät de gamla egyptierna sina kvinnor dricka salviasaft efter pestepidemier, för att de skulle bli fruktsamma. Grekerna vigde salvian åt sin högste gud, Zeus.

För häxor var salvia en skyddsört. Man skulle bära lite av den i en amulett och dessutom äta tre blad varje dag. Plantan skulle få det goda i livet att växa. Om man lät den sprida sig i trädgården, skulle den öka ens välstånd. Glömdes den bort var man emellertid illa ute. En häxa behövde bara kasta en salviakvist i en brunn så försvann vattnet, hon kunde också låsa upp dörrar med salvia.

Ville man av någon anledning få en människa att förlora minnet och medvetandet i 15 dagar, då skulle man tappa ur blodet av en orm och blanda det med salviablad och låta det stå tills det började jäsa. Därefter skulle man smörja in bröstet på vederbörande med blandningen och så sover hon eller han i 15 dagar och minns ingenting.

Den som ville anordna ett fyrverkeri kunde ta den orm man tappat blodet ur, skära upp den och stoppa den full med salvia. Sen skulle man bränna ormen till aska på glöden. Man samlade ihop askan och rörde om ordentligt i glöden och kastade sedan ett par nävar ormaska i den. Då for ormens ande upp genom skorstenen och orsakade en tordönsskräll över huset och en skimrande regnbåge visade sig.

Om man ville skrämma någon ur huset skulle man strö lite av ormaskan på lampveken och skruva upp lågan. Då såg det ut som om hela huset kryllade av stora och små ormar. Albertus Magnus, som levde i mitten på 1500-talet, sade att allt detta var sant, för det hade många människor upplevt.

Salvia ansågs ge kontakt med jorden, den skulle göra människan mild och motverka girighet och stärka minnet.

De gamla araberna, grekerna och romarna uppskattade salvian enormt för dess medicinska egenskaper. Sumererna odlade och använde den för över 6000 år sedan. De präntade ned sin kunskap om många andra läke- och kryddväxter på fuktiga lertavlor, som de lät sedan torka i solen. Något år senare tecknade egyptierna hieroglyfer om salvia.

Hippokrates nämner salvian som ett medel mot lungsjukdomar och rekommenderade den mot en rad andra sjukdomar. Han hävdade också att man kunde göra ett avkok på bladen och använda för att färga håret svart. Culpepper sa att salvia styrs av Jupiter och att den är bra mot lever- och blodsjukdomar samt mot blodbrist. Avkok av salvia skulle skydda mot pest, och man skulle gurgla sig med det mot förkylning.

De gamla grekerna kallade salvia Ambrosia deorum eller gudarnas föda. I den grekiska mytologin festar Apollos son Orfeus tillsammans med mångudinnan Kalliope på salvia utrörd i honung. De romerska legionärerna förde med sig plantor och frön av salvia till alla de ockuperade områdena.

Det finns många gamla historier om människor som ätit massor av salvia och som blivit mycket, mycket gamla. En sägen berättar om en gammal kvinna som bodde på landet utanför London efter första världskriget. Hon var så gammal att hon inte fanns med i kyrkoregistret och folk var rädda för henne och betraktade henne som en häxa. Hon odlade salvia i sin trädgård och åt inget annat än salvia.

I samma by bodde en gammal dödgrävare. Han var inte riktigt lika gammal som kvinnan, men han hade grävt ner tre generationer. Han satt dag och natt på en gammal ekbänk på kyrkogården. Han åt ingenting, bara drack - öl, gin och vin, som han hällde över salviablad i sitt tennstop. Salvian växte i överflöd nedanför bänken och även dricka hade han gott om, folk i trakten trodde nämligen att det var bäst för dem att kruset aldrig var tomt, för då fick han ingen tid till att begrava dem.

Simon Paulli berättar i sin ”Flora danica” 1648 att salvia bara finns i trädgårdarna och att den nyttjas mot olika sjukdomar. Avkok på salvia eller öl kryddat med salviablad, var bra medel mot kolik, dålig aptit, gikt, reumatism och förkylning. Han har skrivit dessa rader om salvia: ”Salvi med Rud i alle stund. Giør din Drick baade god og sund”. - ”Hvi monne det Mennisk’ dø bort. I huis Hafv’ voxer Salvi fort”.

1600-talets kineser värderade salvian så högt att holländska handelsmän kunde köpa tre lådor te av dem för en torkad låda salvia.

För romarna var salvian en helig ört, inför salviaskörden hölls en religiös ceremoni. En utvald person, nybadad, barfota och iförd en vit toga, inledde högtidligheten med offer av bröd och vin. Inga järnredskap fick användas i skördearbetet, järnsalter och salvia går illa ihop.

Salvia, Jungfru Marias mynta, balsamblad och åbrodd användes förr i tiden som bokmärken, hos tyskarna särskilt i bibeln och psalmboken. Om detta bruk erinrar en tysk skald, A. Grün : ”Min gamla farmor har en bok, i vilken några gamla, torra blad ligga. Torra och skrumpna äro nu också gummans händer, vilka en gång i hennes livs vår plockade dessa blad. Jag förstår icke, vad som felas den gamla. Så ofta hon ser på dem, pärla alltid tårar i hennes ögon”.

En legend förtäljer att Maria blev bönhörd av salvian då hon flydde undan Herodes och bad växterna om ett gömställe. Maria sade då till henne: ”Från och med nu ända till evighet skall du vara människornas älsklingsplanta. Jag ger dig kraft att bota alla sjukdomar, att rädda människorna från döden så som du räddat mitt barn!”

Ritwa Herjulfsdotter har vid studier i medeltida handskrifter funnit flera salviarecept:
• Krossad salvia stillar blod i sår.
• Drickes hon med vin duger hon för gammal hosta, sidovärk och stygn.
• Salvia duger för mörka ögon och hon är god för tandvärk, om hon stötes och lägges vid tandgården.
• Salvia duger för levern. Stampar man henne och lägger vid giftbett, då duger hon.

Arvid Månsson skriver om salvia i sin örtabok:
Salvia är varm och stoppar något, till att bränna vatten av, då skall det ske när hon står i blomster, av hennes blad, stjälkar och toppar, och haver dessa 27 dygder:

1. Tager man tre eller fyra blad, och äter dem med salt, då tager det bort de styng som komma av överflödig blod och annan hård värk.

2. Salvieblad kokade och det druckit, fordrar kvinnan sin tid och gör födseln lätt.

3. Varder hon sjuden uti vin, och det om morgonen druckit, vederkvicker människans inälvor, och bortdriver all orenlighet.

4. Görer man salvieblad våta med vin, och äter dem, då förmena de att skadeliga bölder icke skola växa invärtes i människan.

5. Salvia stämmer blod i sår, och rensar orena och smittaktiga sår och skador.

6. Hon utdrager maskar av öronen, och av fule sår och skador.

7. Salvievatten druckit öppnar en förstoppad lever, renser och stärker henne och fördriver hosta.

8. Salvievatten utdriver död barn av moderliv, om kvinnan dricker där av, fyra lod tillika.

9. Salvievatten druckit afton och morgon, tre skedar tillika, är gott för styng och värk i sidorna.

10. Den som haver skälvandes händer, eller någon annan ledamot, han må gnida dem med salvievatten, för ty det gör dem stadiga.

11. Salvievatten helar och läker sår, om man lägger en klut där uti, och lägger uppå såret.

12. Det öppnar förstoppade ådror.

13. Salvievatten stämmer blod i sår, med mossa som växer på träd eller bomull pålagt.

14. Är det gott som hjärnavarv hava, om huvudet tvättas där med.

15. Salvievatten gör rött och grått hår svart, om det tvättas där med ofta.

16. Den som haver invärtes bölder, han må dricka salvievatten, två resor om dagen, ty det bryter den böld och helar snarliga.

17. Den som haver någon förkyld ledamot, antingen ben eller annan, han må dricka salvievatten, två resor om dagen, tre skedar var resa, han må ock stryka av förbemälte vatten, på den förkylda lem, det värmer honom igen.

18. Salvia är god för blodsot, om hon sjudes och drickes, för ty hon rensar tarmarna.

19. Om någon haver fördärvat sin lever med för mycken okyskhet, han må dricka salvievatten, tre skedar tillika, två resor om dagen, det hjälper.

20. Om någon haver en svag maga, han må dricka salvievatten, två skedar tillika, tre resor om dagen, det stärker magan och giver lusta till mat.

21. Den som haver lösa tänder, han må hålla salvievatten uti sin mun, det läker tandaköttet, fäster tänderna och fördriver den onda lukt av munnen.

22. Lagen av salvia blandad uti en bägare full av gammalt vin, och alltså varm druckin, är god för hosta.

23. Man må taga salvia och malört, och stöta dem tillsammans med brännevin, det är gott för bölder i fotleden, om man lägger det där uppå.

24. En dekokt av salvia gjord och där med rökat upp under på baklemmen eller ock den hemliga lemmen, tvättat där med, förtager klådan både på baklemmen och den hemliga lemmen.

25. Tag salvia och sjud henne i vin, evad det är för vin, sjud samma vin så länge hon är väl sjuden, sedan siles det och gömmes och brukas när behov görs.

26. Tager man salviablad, en hand full, ruta en hand full, alun 2 lod, ett stop vin och ett stop vatten, två skedar honung, och sjuder dem tillhopa, och tvättar munnen där med afton och morgon, det är gott till munnens sjukdomar.

27. Man må sjuda salvia uti osaltat smör, och göra plåster där av, och lägga det på fötterna, där som en haver podager, det hjälper visst.

I en medeltida örtabok kan man läsa: ”Får man eld i huvudet, då är detta ett märke därtill om huvudet ofta värker eller brynen bulnar eller ådror i tinningarna svullna och ögonen tåras och förmörkas. Tag då salvia med vatten eller vin. Den som sig här förglömmer, han varder döv och får mycken skada i ögonen och tandvärk”.

Ida Sager har ett recept för sjuk mjälte och halsböld, man ska ta lika delar av salvia, bertram och bävergäll som ska sjudas i vin. För dåligt minne rekommenderar hon en dekokt av salvia, selleri och johannesört att badda nacken med.

Te på torkade salviablad gavs förr till senila åldringar morgon, middag och kväll. I Sköllersta i Närke botades ”fulvärk” = häftig värk i fingrarna, genom att man lade på salviablad. Salvia och persilja, hackade med smör och intaget på fastande mage, ansågs vara hälsobringande. Salvia har även ansetts bota lamhet och podager.

I Frankrike skyddade sig tjuvar, som plundrade pestoffer, genom att gnida in kroppen med vinäger, där salvia, timjan, lavendel, rosmarin och vitlök fått dra. Man rökte även med torkad salvia mot ohyra.

Salvia användes ofta till ansiktsmasker, dess sammandragande effekt verkade även på ”ful” hud. Håret stärktes av salvia och det växte snabbare samtidigt som håret blev blankt.

Om du har en önskan och vill att den ska bli verklighet, skriv den på ett salviablad och lägg det under din huvudkudde, sov på det i tre nätter. Drömmer du om din önskan under en av dessa nätter kommer den att gå i uppfyllelse. Om du inte gör det, bör du gräva ner salviabladet i jorden för att undvika obehagligheter.

Man bör inte plantera sin egen salviabuske. Det betyder nämligen otur, så för säkerhets skull bör någon annan plantera ut den. En trädgård med bara salvia är inte heller så bra. Om du vill skydda dig från ohälsa, se till att det står minst en annan planta i trädgården också. Salvians välbefinnande eller otrivsel avslöjar delar av ditt privatliv. I medeltidens Europa hade man den uppfattningen att salvian inte trivdes vid det hus där det inga pengar fanns. Blev plantorna frodiga tydde på det lycka och välstånd i familjen.

Till sidans topp